Moneta – En vinterversion

Den här klänningen var det sista jag sydde innan jag packade ihop mitt bohag i början av april. Bilderna är tagna då också, vid påsk, av min bror. Jag har hunnit använda den en del och kan verkligen säga att jag är nöjd.

Mönster: Colette Patterns Moneta
Tyg: Okänd syntet från Ohlssons tyger

Klänningen är alltså sydd efter modellen ”Moneta”, som ganska tydligt är ritad efter en kurvigare kropp än min. Jag förväntade mig alltså att behöva minska bysten, men eftersom mitt tyg är ganska ostretchigt behövdes det inte, utan jag fick öka midjan istället. Jag fick fixa en del runt axlarna och ärmarna också för att livet skulle sitta bra. Jag vet inte om det berodde på tyget eller skillnaden mellan min kropp och modellen. De största ändringarna jag gjorde var att förlänga ärmhålet bak och ändra formen på ärmkullen.

Tyget köpte jag på Ohlssons tyger i Uppsala. Jag var där i jobbet och hotellet ligger ett kvarter ifrån butiken, så då var jag tvungen att gå dit och kika. Det här tyget fanns i reahörnet och jag förstår tyvärr varför. Dels är det väldigt syntetiskt (typ akryl) och dels finns det en del skador i det från tillverkningen, som är mer eller mindre väl lagade. Bland annat finns det en lagning mitt fram på kjolen som jag inte såg förrän jag använde klänningen. Men klänningen är lagom varm att ha på sig när det är lite kyligt och den blir bara lite elektrisk, så jag är ändå nöjd med det.

Sammantaget är jag nöjd med klänningen. Den är varm nog att ha på vintern (eller när våren är kall). Att den är gjord i trikå gör den bekväm att ha på sig och lätt att sköta. Sist men inte minst så tycker jag att jag fick till passformen riktigt bra.

April och lite till

Nu har det gått så lång tid sedan mitt senaste inlägg att jag känner att jag faktiskt borde förklara mig lite. Jo, det är så att jag äntligen har flyttat till en egen lägenhet igen! Och någonstans där försvann april och jag tittade knappt åt datorn på hela tiden…

Kvällen innan jag flyttade in på riktigt, bara kaos i sovrummet.

Det här har nog varit min mest ansträngande flytt hittills, åtminstone om man ska döma efter hur lång tid det tar att komma i ordning: fem veckor och fortfarande ouppackade lådor. Detta trots att jag inte har renoverat något (det lämnar jag åt hyresvärden). Men jag har mer saker och en större lägenhet än när jag har gjort det här ensam tidigare. Plus ett jobb och ett liv att underhålla samtidigt.

Det första som behövde göras var dock storstädning. Tack Mamma och Pappa för all hjälp!

Men nog om det. Nu efter Kristi Himmelsfärdshelgen känner jag mig lagom utvilad och stärkt, så kanske kommer jag att orka göra något mer än bara det nödvändigaste på kvällarna. T ex skriva blogginlägg som nu.

En liten nysydd kasse i tyg från IKEA.

I lördags ställde jag upp symaskinen på köksbordet och sydde en enkel tygkasse att ge bort i present (och igår satte jag ihop ett sybord också). Den timman av att hantera tyg och sy några enkla raka sömmar gjorde mig orimligt glad! Så nu gäller det att skrapa ihop lite tid och energi och sy mer, för jag vill fortsätta vara glad.

Julklappsförkläde

Jag verkar ha skaffat mig en tradition av att sy förkläden åt andra efter mönster som jag ritat av från gamla förlagor. Om man nu kan kalla det tradition om man har gjort det två gånger. Men omständigheterna är faktiskt ganska lika: Någon som står mig nära ber mig att sy ett förkläde och utgå från ett gammalt och slitet. Och sedan tar jag god tid på mig med att utföra arbetat.

Den här gången var det mamma som beställde ett förkläde som julklapp från mig. Då tänkte jag göra samma modell som förra gången, men när jag väl skulle sy visade det sig att hon inte var så förtjust i den. Istället kom hon med ett gammalt förkläde som vi har ärvt efter min farmor. Det består av en kjoldel och en bröstdel, som även bildar en ficka mitt fram. ”Knäppningen” består av en snillrik konstruktion med band som korsas i ryggen och dras genom öglor i överkanten av kjoldelen.

Mamma var inte helt nöjd med det gamla förklädet, utan ville att jag skulle göra några ändringar när jag ändå ritade av mönstret. Jag breddade både bröstdelen och kjoldelen med kanske fem centimeter i varje sida. Egentligen breddade jag bara bröstdelen, för kjolen lånade jag från en klänning med halvcirkelkjol.

Om jag syr ett sånt här förkläde igen skulle jag ändra två saker som inte blev riktigt bra. Nummer ett är bredden på bröstdelens överkant. Banden över axlarna vill vara närmare varandra, så bröstdelen bubblar sig inåt (och man riskerar att tappa saker innanför förklädet). En lösning som vi har funderat på till just det här förklädet är att göra ett par små veck i överkanten för att hålla in vidden. Den andra saken som jag skulle ändra är banden. Antingen behöver de förlängas eller så ska hela bandkonceptet bytas ut. Eftersom jag inte är så förtjust i de korsade banden skulle jag göra dem på ett annat sätt om jag sydde förklädet till mig själv.

Tyget är köpt på Panduro och kantbanden kommer från Knapp-Carlsson. Öljetterna som man drar banden genom plockade pappa fram ur en låda med båt- och segeltillbehör.

Tankar om mönsteranpassning

Jag tycker om att anpassa mönster för att få det jag syr att passa mig bättre. På ett ganska nördigt sätt tycker jag om att läsa om det och fundera på hur jag skulle kunna utnyttja olika varianter på anpassningar. Ibland kan jag till och med fundera över det utan att jag för tillfället har något att sy. ”Nästa gång jag syr en blus ska jag testa den där grejen för att få den att sitta bättre över axlarna.”

Jag finner det på något sätt väldigt tillfredsställande att anpassa mönster efter min egen kropp. Förutom det där att jag (förhoppningsvis) får ett plagg som passar mig bra, så är det något med själva problemlösandet. Att hitta ett problem och sedan komma fram till orsaken. Att leta rätt på en möjlig lösning och sedan anpassa den för just mitt problem. Och att till slut komma fram till om det fungerade eller inte.

Det tråkiga med att behöva anpassa mönster innan jag syr efter dem är ju förstås att det tar ganska mycket tid. Trots att jag tycker att det är roligt med sjäva arbetet, så är det inget jag ser framemot när jag ska sy något nytt. Jag vill ju sy mina kläder nu och inte behöva lägga en massa tid på något som inte ger något direkt användbart. Men som sagt, det är ju trevligt under tiden och leder ju till att jag blir mer nöjd med det jag syr i slutändan.

Den här helgen har jag arbetat med Moneta från Colette patterns. Det är en klänning som sys i trikå, så ändringarna blev lite annorlunda än vanligt. Jag behövde för en gångs skull inte ändra bysten, men jag gjorde desto mer med ryggen. Nu är jag rätt nöjd med livet, men ärmen visade sig vara helkonstig. Den är alldeles för vid precis nedanför armhålan. Förhoppningsvis går det att göra något lätt åt den, annars får den vara konstig.

Vad tycker ni om att behöva anpassa mönster när ni syr eller stickar?

Stickad sjal – En röd drake

Den här sjalen eller halsduken kom till efter att jag hade köpt fint, rött garn på Magasin Duett och bestämt mig för att kombinera det med ett lila, egenspunnet garn. Sedan föll jag handlöst för mönstret Sea Dragon Shawl, mest för att formen blir så drakaktig (eller lik fladdermusvingar om man får tro min far).

Min karriär i att spinna eget garn är väldigt kort och har nog inte nämnts här. När jag bodde i Eindhoven var det en kvinna på stickcaféet där, som bjöd in mig på spinnkväll hos henne ett par gånger. Väldigt trevligt om jag minns rätt (det är tre år sedan nu) och roligt att komma hem till någon. Då fick jag prova på att spinna på spinnrock. Det här garnet är mitt andra. Fortfarande ganska ojämnt, men det gick att använda, till skillnad från det första.

Mönster: Sea Dragon Shawl
Garn: Mohair tweed och egenspunnet i merinoull
Stickor: 5 mm

Mönstret är egentligen skrivet för tunnt strumpgarn, så för att det skulle passa mitt garn ökade jag stickstorleken och minskade antalet sektioner. Eller rättare sagt så stickade jag ökningar tills mitt första nystan av det röda tog slut och minskade med det andra.

Resultatet är en tjock och trevlig halsduk som bara kliar lite. Jättebra ihop med en kappa som är lite öppnare i halsen. Jag är dock lite misstänksam mot rött och blågrönt, så jag vågar inte använda den ihop med min fyndade kappa. Därför har jag tyvärr inte använt den ännu.

Vad tycker ni om rött och grönt ihop?

Vinterkläder

Precis som många andra stickare gillar jag den delen av vintern som innebär att jag kan använda alla mina ullsaker ordentligt. Fram med koftor, halsdukar, mössor vantar och strumpor! Men vad ska man ha på sig däremellan, på benen? Jag trivs faktiskt bäst i en varm kjol, tjocka strumpbyxor och rejäla benvärmare. Enligt min mening är det faktiskt varmare än byxor. Dessutom går det lätt att skala av benvärmarna när jag är inomhus.

Jag har för tillfället fyra yllekjolar som jag växlar mellan när det är under 5-10 grader varmt. Två har jag sytt själv och två har jag ärvt av farmor och jag tror att hon har sytt dem själv också. Farmors kjolar är lite tjockare och passar bra när temperaturen går ner under nollan också.

Mina  benvärmare måste jag däremot erkänna att jag har köpt. Det skulle helt enkelt ha tagit för lång tid att sticka dem när jag insåg att jag behövde nya. Men jag har planer på att sticka ett par till nästa vinter. Det ena paret jag har nu är ganska tjocka och väldigt långa. Jag kan utan problem dra upp dem på låret, vilket gör mycket för värmen. Det andra paret köpte jag långt innan jag började sticka, så de är också lite ursäktade. De passar bättre när det är lite mildare eftersom de inte är lika långa.

På det här sättet och med någon variant på ylleplagg på överkroppen brukar jag hålla mig varm i Göteborgsvintern. Den brukar ju dock vara mer fuktig och rå, än kall på riktigt. Så jag är nyfiken på hur det är bäst att klä sig på platser där det faktiskt blir kallt. Går det bra med en varm kjol och benvärmare eller är det långkalsonger eller thermobyxor som gäller?

Gammal kappa med nytt foder

Nu har min fina secondhandkappa fått sig ett nytt foder. Det tog sin lilla tid, men det gör bara att jag är gladare att äntligen kunna använda kappan.

Det gick snabbt att sprätta ur det gamla fodret och att köpa tyg, men sedan hängde kappan på min garderobsdörr under hela december. Vid jul ritade jag mönster efter det gamla fodret, klippte ut allt och sydde alla maskinsömmar, vilket också gick fort. Sedan kom steget att sy fast fodret i kappan för hand. Det tog tid, men mest var det så att jag inte kunde sy mer än någon timme innan mitt tålamod för pilliga saker tog slut. Så jag blev klar först i mitten av januari.

Fodertyget är speciellt kappfoder i viskos, som jag antar är lite tjockare än vanligt foder. Från början tänkte jag mig ett mer färgstarkt tyg, men sedan föll jag för det prickiga.

Jag har gjort några förbättringar i mönstret jämfört med det jag ritade av. Främst la jag till ett veck i ryggen för att få lite mer rörelsevidd. Det finns det i yttertyget men inte i det gamla fodret, som ju också hade spruckit i ryggen.

Jag är som sagt väldigt nöjd med mitt verk och vill bara använda kappan. Tyvärr är den lite för tunn för att funka när temperaturen ligger under fem plusgrader och när den blir fuktig luktar den smutsigt får. Det första går att lösa med en extra kofta och det andra… Ja, det är nog bara att vädra och hoppas på det bästa. Eller kosta på mig en kemtvätt. Har ni några bra tips på hur man blir av med lukt från gamla kläder?

Stickad bebisfilt

Jag, som efter min stora restgarnsfilt bestämde mig för att inte tillverka något filtliknande på ett bra tag, har precis blivit klar med en bebisfilt. Varför gav jag mig på det då? Jo, för att min kusin blev så glad när jag sa att jag ville sticka något åt hennes kommande barn. Då sköt ambitionsnivån i höjden och hamnade på ”filt”.

Mönstret är min egen anpassning av ett halsduksmönster som jag har använt förut. I det är både rät och avigsidan snyggt arbetade och det finns partier som ligger i rät vinkel mot resten. Detta tog jag fasta på och resultatet blev någon sorts entrelac eller näverstickning, fast i stor skala.

Mönster: Kex Scarf av Stephen West
Garn: Drops Karisma och Svarta Fåret Ulrika
Stickor: 4 mm

Garnvalet kom av att jag ville göra en filt som var lätt att tvätta. Därför blev det ett superwashgarn i lagom tjocklek (ambitionsnivån hade inte hamnat på ”2,5 mm stickor”). Jag tycker om både Karisma och Ulrika faktiskt och tillsammans gav de mig ett ganska stort urval av trevliga färger. Fast jag var tvungen att köpa till det ljusgröna. Efter en veckas stickning insåg jag nämligen att det blev väldigt tråkigt och fult med två olika mörkgröna nyanser.

Jag hoppas verkligen att filten ska komma till nytta och bli välanvänd i barnvagnen eller så. Jag som inte är så barnkär av mig har faktiskt inte riktigt koll på när och var bebisfiltarna används, bara att det är något som folk brukar ha. Ni med barn, hade ni någon bebisfilt och hur använde ni den?

2014 – En sammanfattning

Jag tänkte göra något liknande som förra året och sammanfatta året litegrann och både berätta vad som har hänt mig privat och visa upp några alster.

Årets favorit

Min grå klänning är helt klart årets absoluta favorit! Under hösten när jag har haft tillfälle att använda den har jag märkt att jag trivs väldigt bra i den och känner mig lite lagom vardagselegant.

Årets mest använda

Kvartscirkelkjolen som jag sydde av en skjorta i somras använde jag sedan nästan hela tiden. Den är bekväm, sval och modellen är väldigt fin.

Årets vackraste

Den här sjalen är nog inte bara årets vackraste utan överhuvudtaget det vackraste jag har stickat. Jag vet att ägarinnan verkligen uppskattade gåvan också.

Årets omvärdering

Förra året skrev jag att den gröna lövkoftan var en flopp, för att den töjde sig så mycket. Men när våren och sommaren kom hade jag den på mig jämt. Uppknäppt blev den ett perfekt sommarplagg.

Årets flopp?

Jag arbetade otroligt mycket för att få manchesterbyxorna att passa och jag har faktiskt använt dem ganska mycket. Problemet med dem är framförallt att tyget töjer sig! Därför blir de lite säckiga i rumpan efter någon dags användning och jag måste hålla in dem ordentligt med ett bälte. Det senare ska jag försöka göra något åt, så kanske de blir lite mindre floppiga.

Det privata

På ett privat plan har 2014 varit ett minst sagt omvälvande år för mig. Under de första sex månaderna var jag arbetslös och gick på aktiviteter genom Jobb- och Utvecklingsgarantin ett par dagar i veckan och sökte samtidigt jobb för fullt. Jag agerade även ”hemmafru”. Som en utmaning till mig själv bestämnde jag mig på inrådan från en coach/psykolog att satsa lite mer på bloggen för att gå utanför min ”comfort zone” på ett positivt sätt. På fritiden sydde jag och stickade så mycket jag orkade för att hålla humöret uppe. I början av sommaren fick jag nya aktiviteter, på heltid, så att fritiden minskade något. Samtidigt började jag fundera på att plugga igen för att skola om mig. Sedan var jag ledig en månad och njöt av att sy, sticka och pyssla utan att behöva fundera på att söka jobb.

I augusti flyttade jag och min sambo isär, jag hem till mina föräldrar. En månad senare snubblade jag plötsligt över en praktikplats som kunde leda till ett kvalificerat jobb för mig inom bioteknikbranschen. Med arbete på heltid och långa pendlingstider försvann plötsligt stora delar av min fritid och den jag hade behövde jag ägna ganska mycket åt att vila. Syendet gick frustrerande långsamt när jag bara lyckades göra det några enstaka timmar per vecka. Stickade gjorde jag på bussen. Och ändå behövde jag inte ta hand om något hushåll. Men jag mådde bra eftersom jag fick så mycket uppskattning för det jag gjorde på jobbet.

Där är jag nu. Med en anställning som började förste januari, ett rum hos föräldrarna och lite, lite fritid. Jag tänker inte göra upp några planer för varken sömnaden, bloggandet eller stickningen.

Att stoppa strumpor

God fortsättning och gott nytt år! Jag tog visst lite ledigt från bloggandet (och bloggläsandet) under december. Anledningen har väl mest varit decembertrötthet och att jag inte har haft så mycket att skriva om. Men nu känner jag mig sugen på att blogga igen och ledigheten borde resultera i att jag får lite färdiga saker att visa upp och kanske inspiration att skriva om något annat.

När jag julstädade den 23:e hittade jag ett par hemstickade strumpor med halvfärdiga lagningar liggande på mitt skrivbord. Jag bestämde mig för att bästa sättet att få undan dem var att laga strumporna. När det var klart tog jag även några kort på resultatet, med tanken att tekniken för att stoppa strumpor (och laga andra stickningar) är något som borde föras vidare.

Jag har använt mig av den vanligaste lagningstekniken, som finns beskriven i äldre stickböcker. Den går ut på att man väver in ett stoppgarn i maskorna runt hålet och sedan fyller ut själva hålet med väven. Först väver man horisontellt och sedan vertikalt. För något år sedan var det en artikel i Twist Collective som beskriver den här tekniken och flera andra.

För att laga strumpor eller annan stickning är det bra att ha lite specialutrustning, men den går utmärkt att ersätta med enklare saker. En stoppsvamp (eller ett ägg) krävs för att spänna ut hålet, så att lagningen inte drar ihop stickningen. Sådana kan köpas lite här och var och ibland dyker de upp på loppisar. Det var så jag fick tag i min. Har man ingen går något annat runt föremål bra att använda, t ex en julgranskula. Nu när jag använde min stoppsvamp upptäckte jag att den har en fjäder runt kanten som det går att spänna fast stickningen med. Garnet man lagar med bör vara i samma tjocklek som stickningen eller lite tunnare, hur man gör med färgen beror på hur osynlig lagningen ska vara. För strumpor finns speciellt stoppgarn, som går att köpa i vissa garnaffärer och sybehörsaffärer, men som också kan dyka upp på loppisar (återigen, det var så jag hittade mitt). Nålen är också en smaksak. tidigare har jag använt en tapesserinål utan udd, men nu använde jag en lång, tunn och spetsig nål som satt i ett av stoppgarnen jag köpte på loppis. Den kan dra stoppgarnet igenom stickningens garn, vilket för mig känns som att det förankrar lagningen bättre. Men man kan ju också vilja dra lagningen runt stickningens garn och då är en trubbig nål bättre.

Ni som stickar strumpor, brukar ni laga dem när de blir slitna? Hur i så fall?