burda | Lite Av Varje

Den här blusen har haft flera liv. Först var den en herrskjorta som jag köpte på Stadsmissionen. Den klippte jag sönder och av tyget sydde jag en blus. Tyvärr var den konstig och trång över axlarna så den blev bara liggande som ett UFO. Till sist tog jag bort ärmarna och klippte holkärmar av dem istället, så att jag fick en användbar blus.

Jag sydde den första versionen i november som en användbar toile till min finblus. Innan dess mätte jag i mönstret och la till mer vidd i ryggen, men till min förvåning kunde jag ändå inte röra armarna ordentligt. Efter att ha läst på lite och bett om hjälp kom jag fram till att det berodde på för stora ärmhål. Så jag fixade det och sydde en ny toile och sedan den grå blusen, men den här blev liggande eftersom jag inte kunde komma på hur jag skulle fixa den. Det största hindret var att jag ville behålla ärmarna. Jag la mycket arbete på de där vecken!

Nu när jag bestämde mig för att göra något åt blusen, så att den åtminstone blev användbar, försökte jag desperat komma på något sätt att behålla ärmarna. Jag försökte minska ärmhålet genom att sänka ytterkanten av axeln (alltså göra axelsömmen mer sluttande), men det hjälpte inte. Till sist gav jag upp, sprättade loss ärmarna och klippte ut holkärmar från dem. Samtidigt som jag gjorde det minskade jag ärmhålet också.

Mönster: Burda 9990 med ärmar från Sewaholic Alma
Tyg: Herrskjorta i bomull/polyesterblandning
Tillbehör: Knappar från skjortan

Även om det inte är blusen som jag tänkte mig när jag började sy, så är den rätt söt och jag är hyfsat nöjd. Jag kan röra armarna riktigt bra och det var ju målet med mina ändringar. Däremot fick min ändring av axelsömmen en oönskad bieffekt: Eftersom den lutar mer nu stämmer den ganska illa med hur mina axlar faktiskt är formade. Därför bildas det konstiga veck runt halsringningen. Jag vet inte om jag orkar göra något åt det också. Förmodligen är det bara synördar som skulle se något.

Blusen är lite smal över höfterna också, men eftersom jag har tänkt att ha den nedstoppad i kjol eller byxor gör det inte så mycket.
—
I finally finished a UFO-blouse that has been laying around since November. I made it as a wearable muslin, but the pattern had too low armscyes, which I didn’t realise until the blouse was done. In the end I used the cap sleeves from the Alma blouse, since I couldn’t come up with any way to save the original sleeves and still raise the armscye. I’m rather happy with the result as it’s cute and I can move my arms around.

Det är lite roligt hur mitt tankesätt förändras ju säkrare jag blir som sömmerska. När jag insåg att jag skulle behöva gå på begravning några veckor senare och inte hade någon passande blus, var min impuls inte att leta igenom alla affärer efter något som passade. Istället kändes det helt självklart att sy den själv. Jag har aldrig tyckt om att köpa kläder och nu efter att jag har börjat få grepp om hur jag ska anpassa mönster efter min kropp är jag ännu mindre sugen på det.

Jag köpte blusmönstret från 1970-talet tidigare i höstas och hade ändå tänkt sy det ungefär nu, så jag började att sy ett prov av en gammal skjorta. Det blev dock en besvikelse och gav mig några dagars merarbete när jag behövde anpassa mönstret mer och sy en till toile (mer om det senare). Sedan fungerade det som tur var och jag kunde sy den riktiga blusen ganska raskt.

Mönster: Burda 9990, ca sent 1970-tal
Tyg: Viskos från Gårda Textil
Tillbehör: Små knappar från Knapp-Carlsson

Jag vet inte riktigt hur jag kom fram till att jag ville ha en blus i ett lite tyngre tyg som viskos eller att den skulle ha knytkrage, men det är förmodligen inspirerat av någon reklamskylt. Jag kunde nämligen gå in på Zara och tjuvkika och pilla på ett antal blusar innan jag bestämde mig helt. Sedan hade jag nog lite tur när jag hittade ett tyg som både stämde i färg och känsla med bilden i mitt huvud.

Viskosen var lite utmanande att arbeta med. Den är väldigt mjuk, men samtidigt tung, så jag hade hela tiden en känsla av att den ville slingra sig iväg någon annanstans. Den är åtminstone inte hal utan snarare lite sträv, vilket gjorde den lite lättare att hålla ordning på. Det var även lite knepigt att pressa och stryka tyget eftersom det gärna blev blankt där strykjärnet kom emot. Alltså kunde jag i princip bara pressa från avigsidan om jag inte använde en pressduk, vilket var lite tålamodsprövande.

Passformen är jag hur nöjd med som helst! Varken för mycket eller för lite vidd någonstans. Tyget är också helt underbart att ha på sig och den där tyngden ger något extra. Jag är även ganska så nöjd med kragen som jag ritade själv. Jag utgick från kragståndet i mönstret och förlängde det framåt med ca 35 cm. Kanske hade jag kunnat ha längre knytband, men jag kan ju knyta en rosett, så de räcker ju.

Vad är dina tankar om att sy lite mer formella finkläder själv? Speciellt när det inte ska synas att de är hemsydda. Jag har ju sytt klänningar till fester tidigare, men det här kändes som ett lite större steg. Kanske har det med formaliteten att göra? En begravning är ju ganska högtidlig. En av de saker som gjorde att jag verkligen känner att jag lyckades är nog tygvalet. Jag hade inte alls känt mig lika fin om jag hade använt ett bomullstyg, tror jag.